Vardagsspänning och deckarjobb -ny karriär kanske?
En av anledningarna till att vi flyttade ut hit till landet var ju att få lugn och ro. Komma bort från den eviga stressen, jäktet, halvspringandet gata upp och gata ned, tunnelbanestrulen, busskaosen och de långa bilköerna.
Nu måste jag erkänna att omställningen från en inbiten citybo (ja mina celler älskar fortfarande pulsen av stenstad) tar lite längre tid. Även om jag njuter av att vakna till göken, fjärilars dans över rosorna och vår stilla sirlande å, finns det en spänningsnerv som numera inte får komma ut och luftas så där jätteofta. En nerv som för övrigt älskar att lösa deckargåtor. Nu är det faktiskt så att jag aldrig behövt söka mig till dem, utan att de liksom alltid hittar mig.
När jag bodde på Hökens gata 3, i backen upp mot Mosebacke torg på söder, kan jag dock erkänna att det ibland blev lite väl mycket spänning. Deckargåtor också för den delen. Exempelvis den gången när det visade sig att det var en tidigare hyresgäst som var den mystiska klädtjuven i tvättstugan. En pensionerad teaterregissör som regisserat sommar-teater i form av Drag Queen-uppsättningar för tonåringar som i sin tur på något sätt varit i klammeri med rättvisan. De första åren vi bodde på hökens repeterade denna något märkliga ensemble på vår innergård. Vi som bodde i husen intill fick komma på premiären av färgsprakande amatörteater. Regissören flyttade sedermera ut. Dock började kläder försvinna efter tvätt. Förbryllade träffades vi boende i tvättstugan och försökte förstå vem som snodde våra kläder. En sen kväll (runt 23.15 om jag inte minns fel) när jag skulle hämta tumlad tvätt hörde jag ett konstigt ljud från en av torkskåpen. En mus eller ännu värre en råtta kanske, funderade jag och tog tag i en sopkvast och öppnade dörren snabbt. DÄR satt han. Regissören. Med tvätt han tagit. Jag har nog aldrig skrikit och hoppat så högt i hela mitt liv. Nu tillhör jag dem som sedan barnsben varit mörkrädd, aldrig skulle titta på en skräckfilm och som gärna sitter och trycker bakom en kudde vid nervpirrande filmer. Min puls där i tvättstugan var nära på upplösningstillstånd. Det faktiskt svartnade för ögonen.
En annan pulshöjare var där gången när insatsstyrkan stormade vår trappuppgång (och bad att få gömma sig i vår lägenhet). Insatsen var för att spränga en internationell liga som låg bakom både narkotika, vapen och människohandel. I vår trappuppgång. Så fruktansvärt. Där har vi, min dotter och våra då två katter, lekt gömma-skatt, knackat på för att fråga om någon vill ha nybakat bullar (sådant man gör som inflyttad från småland tror jag) och gud vet. Av kriminella ligan hade vi boende i huset för övrigt inte märkt något av, då lägenheten högst upp i huset hade metertjocka väggar och hyrdes ut som Air B&B. Skumma runtstrykande business-män och märkliga typer var det alltså gott om.
En annan incident (långt senare) var vid porten bredvid. En ganska kall sommarmorgon i maj när jag är på väg att lämna dottern (då 5 år) på förskolan, stannar en mystisk skåpbil utan regskyltar vid den spinkiga hökens gata 5. In rullas en bår med en avliden man. Båren är egentligen täckt med en filt, men när båren rullar över den något förhöjda trottarkanten ramlar filten av framtill och vi ser en avliden man. Bår-rullarmännen: två välbyggda, bredaxlade och med ansikten utmejslade som från filmen Sin City, spänner iskallt blicken först i mig för att sedan titta på dottern. Det var inte riktigt läge att hojta: ’ hörrni vad händer här då?’ En förbipasserande ung kille med tax (ni vet den där typen av tax som har vanlig taxkropp men jättestort huvud) saktar också in. Taxkillen och jag tittar unisont på döingen på båren. Sedan på varandra. Sedan på de enorma bår-rullarmännen. Vi tittar ned. Passerar varandra på andra sidan gatan utan att säga något. Som om det vi just betraktat aldrig hänt. Inte händer just nu. Den där vägen upp mot Mosebacke torg har aldrig känts så lång. Till och med den annars så pratglada dottern var tagen av situationen. Utan att för den delen förstå sammanhanget. Hur skulle hon kunna det när jag själv inte kunde greppa vad vi just sett. Jag tog mod till mig att ringa polisen först när dottern var tryggt på förskolan. Taxkillen och jag pratades vid några dagar senare. Han ville inte bli involverad förklarade han, men bekräftade vad jag också sett: en märklig scen som tagen ur en polisfilm. Efter att ha lämnat vittnesrapport har jag faktiskt inte hört något alls mer om den avlidna mannen, eller bårmännen. Polisen har varit förtegen och ärendet är numera hemligstämplat. Om det har med ligan som tidigare huserade i vårt trapphus eller något annat att göra, förblir ett mysterium.
Nåja. Nu var det inte om mina rafflande år på Söder jag skulle berätta om, utan en rolig händelse igår. Eller rolig och rolig. Mer av lite vardagsspänning så här även på landet. Då dottern har besök från USA har vi gjort lite utflykter till Stockholm. Igår njöt vi därför gemensamt av av vintagebutiker, rea-shopping och det soliga vädret. På väg hem, precis när vi svängt av E18, får Joakim syn på ett litet svart bylte vid vägen. ’Jag tror det är en telefon’, tjoar han, stannar bilen och backar tillbaka. Där ligger dels en telefon (som var i bitar) och en plånbok. I sann deckaranda lade jag märke till upphittningsplatsen, kollade väggrenen, skogsvägar intill och sa ’ Ta i dem försiktigt, tänk om det är någon som är försvunnen. Då behöver vi vara noga med fingeravtryck och kolla omgivningarna’.
Väl inne i bilen öppnar vi försiktigt plånboken och hittar till slut körkort och ett visitkort med samma namn. Vi ringer numret. Inget svar. Inte så konstigt konstaterade vi eftersom vi också sitter med en mycket förstörd upphittad telefon. Vi letar vidare. Ett yogakort (wow) och till slut ett kvitto daterat till maj 2017. Oj, hoppas inte telefon och plånbok varit försvunnen sedan dess. Stackars människa tänker vi. Alla som blivit av med plånbok, kort och telefoner vet hur smärtsamt jobbigt det är.
Tur i oturen har personen ett något annorlunda efternamn. Vi googlar och hittar det vi tror är hennes man. De har i alla fall samma efternamn och verkar bo i hop. Vi ringer. Inget svar.
Sedan följer en halvtimmes deckardiskussioner på väg till Rimbo där vi ska storlhandla innan hemfärd till Edsbro. Vad har hänt. Tänk om maken var inblandad. Inget svar. Vi sms-ar. Inget svar. Tittar i försiktigt i plånboken igen. På visitkortet står faktiskt ett namn på ett företag. Kanske värt att ringa? Joakim ringer dem och berättar om vårt fynd samt att vi febrilt försöker få tag på personen i fråga. Spänningen är olidlig.
När Joakim sedan får ett samtal vid grönsaksdisken visar det sig vara mannen. Han som bor ihop med kvinnan vars plånbok och telefon vi hittat. Plötsligt nystas vår deckargåta upp. Han, frun och barnen bor på gammal släktgård i Roslagen under sommaren. Frun hade glömt mobil och plånbok på biltaket när hon packat in barnen på morgonen. Mirakulöst nog har både telefon och plånbok åkt en slingrande väg innan de farit av. Ytterligare tur för både plånbok och telefon är att vi hann få syn på den och plocka in den precis innan en kantgräsklippare (storlek mega) kom för att totalt sopa rent väg och väggren. När vi satt där för att luska reda på ägaren av plånboken mötte vi nämligen det enorma städ-ekipaget med fem minuters marginal.
Då det för oss inte är någon enorm jätteomväg, så svänger vi förbi med hennes dyrbara ägodelar till deras släktgård- Väl där följer ett så himla varmt och roligt samtal. Vi berättar om att vi just flyttat ut på landet för att följa vår dröm med yogastudio & gårdsbutik. Att Joakim är galen i öl och bilar och att vi funderar på sikt att göra egen öl. Då visar det sig att mannan och hans fru driver en nystartad ölbar och pizzeria på — tadaaa: Hökens gata 1 Omnipollos Hatt. Älskade Hökens gata! Ha ha ha, Alltså orkar inte! Och att frun (som jag ännu inte träffat) gillar yoga också. Vår dotter i sin tur älskar deras kläder (Cheap Monday) och tidigare under dagen tagit sin amerikanska gäst till butiken just vid Götgatan/hökens gata för att leta snygga kläder. Hur stor är denna sannolikhet!? Alltså älskar vardagsspänning med lyckliga slut. Kanske är deckaryrket en nytt vägval för mig …Nu hoppas vi så klart att de kommer hit till oss på Vänliga Villan och kommer på yoga!
Igår var ju första tisdagen som vi äntligen kunde köra utomhus-Yoga här i Edsbro. Så tacksam att så många trotsade åskmoln och små regnskurar och kom. Så snart golven är klara kan vi yoga inomhus och behöver varken oroa oss för regn eller kyla (igår bara 17 plus). Gällande golven får vi till helg hjälp med golvläggning (min pappa, Jakob & Emelie kommer hit) och på måndag landar fantastiska golv-människan Magnus för att slipa golven. Magnus som sålde Joakim den där åkgräsklipparen ni kanske minns. Sedan är det dags för min kalka-såpa-olja-golven behandling av golven. Är superpeppad på att studion snart ska bli klar. Tänker mig också att spela in lite vloggar till Youtube-kanalen från vårt kämpande. Ja så att ni får hänga med ’behind the scenes’. Om inte annat har jag ju lovat att ni ska få se mig in action med blod, svett och tårar.
Annars ses vi ikväll på älskade Studio Karma – varje onsdag kl 18.45-20.15 hittar du mig där. Sommar-Yin Yoga för kropp och själ. Du vet att du kan följa mig/oss på instagram: @mindfully_tanja och @vanliga_villan
Ha en underbar onsdag och ta hand om dig lite extra.
Photo creds: from Sin City.
