Du duger som du är – välkomna DIG idag

Du duger som du är. Din kropp, ditt farkost här på jorden är perfekt som den är.

Se om du idag kan välkomna dig själv med öppna armar som du är. Se om du kan unna dig att tänka att denna dyrbara farkost till kropp också ska behandlas med omtanke, värme, medkänsla och kärlek.

Kroppen som kan förändras, bändas, bli starkare, försvagas, påminna dig om oblats med ilande smärta till att läka heala, och åter igen byggas upp.

Din kropp, ditt tempel, din farkost – se om du kan tacka den för vad den gör för dig idag.Den bär dig varje dag framåt i livet. I det stora och i det små. I livets kullerbyttor och utmaningar. I kärlek, förälskelse och i glädjens rus. I dansen. I språnget. I sömnen och stillheten. Alltid omger den dig. Skyddar dig som pansar. När dig i din hunger. Lyfter dig framåt. Tröstar dig när du behöver det.

Kom ihåg att du redan är allt. Du är en bit av universum och universum är en bit av dig. Du är behövd. Du är viktig. Du är fantastisk. Du är värd allt det goda som kommer till dig.

Du duger som du är!

Den här typen av peppande ord kan ibland vara svårt att ta till sig. Framförallt om man inte är ense med sin kropp, i sitt sinne.

Tro mig, det är först för cirka två år sedan jag själv blev vän med min kropp. Tänk så många år av mitt liv jag varit oense med min kropp. Stundvis hatat den. Tryckt ned den, velat ändra den. Önskat något annat än den kropp jag har (önskat ha mer kurvor än platt som en planka, önskat vara längre än mina 152cm, ha tjockare hår, mindre utstående/trötta ögonlock, mindre gropar i låren osv). Ibland har jag behandlat min kropp så fruktansvärt hemskt. Inte alls med värme, eller respekt, utan mer med inre hat. Jag har fyllt den med mat den inte tål (rött kött, mjölkprodukter, alkohol och annat). Under vissa perioder levt enbart på kaffe och cig långa arbetsdagar: och i fruktansvärd yttre och inre stress. Utan att lyssna in kroppens rop på hjälp med varken återkommande infektioner, IBS, eller senare hjärtflimmer följt av stroke.

När jag sedan fick min stroke, förändrades också min hjärna. Allt blev segare, svårt att minnas, stundvis afasi för ord som jag gärna byter plats på, minns ibland varken händelser eller hur människor ser ut. Kan ta fel och hälsa på folk jag inte känner, eller inte känna igen även om vi setts förut. Jag kände då ännu mer ilska mot min kropp, ” varför gjorde den så här mot mig?”, var en typisk fråga. Istället för att vända på det och tänka: ” TACK, min kropp som säger till mig att jag behöver lugn och ro nu för att läka, heala, ta igen mig”.

Hår har också alltid varit en issue för mig, lite ytligt kanske men så är det. Efter min stroke, och den efterföljande depressionen, tappade jag enormt mycket hår som än idag vägrar komma tillbaka. Håret har tunnats ut, och växer inte längre än till axlarna. Hår är så laddat, och ständigt något andra kommenterar. Ibland har jag varit så ledsen över detta att jag försökt dölja med hårband, mössor, kepsar. Då och då sätter jag in extensions för längre period eller clips on för en kväll. Det är som att delar av min personlighet har ramlat av, inte bara i hjärnan, utan också som påminnelse i håret. Du som tappat hår på grund av sjukdom, depression eller annat kanske känner igen dig? Oavsett vad så har det i alla fall varit så för mig. Därför kommenterar jag sällan någons  med peruk eller annorlunda frisyr: det är av respekt. Man får berätta själv om man vill.

Det är först nu. Efter så många år av denna inre och yttre resa som jag på RIKTIGT kan stanna upp, se mig själv och vara nöjd. Att jag accepterat de förändringar som skett med min kropp, mitt sinne. Känna att jag duger som jag är. Jag är tillräcklig. Och kroppen, den är helt fantastisk. Och att den är värd att älska, precis som den är.

Så kom ihåg. Du duger. EXAKT som du är.

Stor kram från Sveriges vänligaste villa. Denna vecka är det drop-in-klasser som vanligt och sedan har jag en road trip inplanerad med dottern till Norrtäljes skärgård. Så taggad inför veckan som kommer.

Kramaste (Namaste med kram)